Skriet från Storuman
Af dagen kommen, med solens strålar brytandes genom nejden. Jag vandrade i min ensamhet och kunde om ett nyck av eget förkunnande, skåda något så bedårande att för stunden ett andetag jag missat taga. Över nejderna, från skogens bryn, en fager gestalt där raglade fram. Hon var ack så vacker till skepnaden med långt brunt hår, men med ranglande steg som om jag skola tro att hon en afton inmundigat rus i dryck. Jag stegade framåt och försökte möta dennes blick, då hennes skönhet ack fått mig att släppa allen annan tanke oppa dagen. Men ve håret täckte denna fagra tingest som medan mina fötter tagit mig närmare sett denne trilla i slänten. Med rask takt tog jag mig framåt och skulle precis erbjuda denne qvinnliga fagherhet min bästa hand, men ve och tvi så mötte jag slutligen dess blick. I slänten låg där denna Katta som jag sedan barnsben och med mig så mången skrockat om. Detta kreatur av en del skönhet ock en del fasa. För bakom de långa håret så skådas ett anlete tvinat av sorg, ...