Skriet från Storuman

 Af dagen kommen, med solens strålar brytandes genom nejden. Jag vandrade i min ensamhet och kunde om ett nyck av eget förkunnande, skåda något så bedårande att för stunden ett andetag jag missat taga. Över nejderna, från skogens bryn, en fager gestalt där raglade fram. Hon var ack så vacker till skepnaden med långt brunt hår, men med ranglande steg som om jag skola tro att hon en afton inmundigat rus i dryck. Jag stegade framåt och försökte möta dennes blick, då hennes skönhet ack fått mig att släppa allen annan tanke oppa dagen. Men ve håret täckte denna fagra tingest som medan mina fötter tagit mig närmare sett denne trilla i slänten. Med rask takt tog jag mig framåt och skulle precis erbjuda denne qvinnliga fagherhet min bästa hand, men ve och tvi så mötte jag slutligen dess blick.

I slänten låg där denna Katta som jag sedan barnsben och med mig så mången skrockat om. Detta kreatur av en del skönhet ock en del fasa. För bakom de långa håret så skådas ett anlete tvinat av sorg, brustet av tårar och med gaddar som kunnat bita den störste i sidan. Kattan låg där och spände ut sina kinder och med ett skrik utan ljud förkunnade hon mitt öde. Där jag stod och tog mina sista nypande andetag möttes våra blickar och jag tror i ärligheten att tiden den stannat opp. Ty även om de skri som kommen ur väsendets käft inte kunnat höras så dånade ett oväsen som från självaste skärselden i mina öron. Hennes ande trängde sig djupt in i mig och jag kunde inte annat än rysa av fasa, där jag försökte luften till lungorna få.

Kattan var de allt. Ock likt dess skrön vi så lange pratat om oppa liden, där låg hon nu. Fasan som genom ett ödets blick fått mig själv att möta min skapare och från detta jordeliv slitas. Af dagen kommen med endast en syn och ett avgrundsskälvande läte förkunnade hon mig till enda. Kattan hade idel gång gjort sig bördig för sitt namn. Hon var och förblev Skriet från Storuman.